SARG UT

Varför bloggar jag egentligen? Är det för att jag har ambition att bli känd, är det för att jag vill skapa debatt, få många läsare till bloggen eller är det för att jag tycker det är kul att skriva om sport och om hockey i synnerhet? Att bli känd i detta land är inte så svårt om man bara vill. Hota att hoppa från en bro, sök till Idol med en tondövhet ingen trodde fanns eller hoppas få komma med i någon dokumentärsåpa och göka i direktsändning. Dessa tre kriterier renderar kändisskap en masse, att blogga om ishockey och anrika sportklubben blir man inte känd på. Jag noterar att det är många som gärna vill sticka ut och visa sig viktig eller skapa sig ett namn i denna labyrint av bloggar. Blogga gör man antingen för att det är kul att engagera sig, skriva texter om det som finns innanför pannbenet för tillfället. Proffsbloggare har budskap de vill att man skall ta ställning till sen finns det de som är anställda som bloggare, de som bloggar politiskt och de som bloggar om vardagens små händelser.

Som sagt jag har inga ambitioner att skaffa mig ett namn och bli känd för min  blogg, då jag bloggar om ytligheter som sport och SSK. Jag ser inget drivande i att skapa debatt då mina inlägg allt som oftast är en spegelbild av vad många redan sett och förväntas se. Det händer aldrig att jag har som mål att driva med någon eller något för att trigga läsare att kommentera. Jag ser mitt banala fritidsbloggande som en ventil att se saker ur mitt perspektiv, stundtals skevt. Hånar jag någon eller något så är det med glimten i ögat. Sen att få läsare till bloggen kan man ju göra på många olika sätt. Man kan sprida namnet till dem man känner, man kan kommentera andra bloggar och länka till sin egen. Två exempel som är väldigt enkla. Sen finns det ett tredje sätt. Man kan häckla, se ner på andra människor, tycka sig själv vara byns store man. Robert Pettersson, är en sån bloggare t ex. Hans filosofi är glasklar även om han skriver motsatsen, nämligen att han  är ute efter antal klick på bloggen som i sin tur ger klirr i kassan för sajten. Det gäller ju att tjäna pengar om man bloggar professionellt. Där har han lyckats bra. Det finns även ett fjärde sätt att försöka få läsare och det är att häckla mer och svammla bättre än nämde Robert. För att krydda sin blogg lite mer så kan man hitta på saker som inte stämmer med verkligheten, för om inte kartan och verkligheten överensstämmer så gäller kartan.

Trots att jag inte har som mål att reta någon så har jag tydligen lyckats. Så till den milda grad att både  jag som person och mina stela alster  omnäms i en blogg vars namn manar till skörlevnad. Jag vet inte vad den personen gick igång på men det är av mindre betydelse, det som är det roliga i kråksången är att bloggaren tycker jag gör allt vad jag kan för att ragga läsare genom att länka ihjäl mig till artiklar mm. Jag hittar tre artikellänkar på min blogg de senaste tio inläggen. Mycket eller lite får någon annan svara på. Att bli förlöjligad i en anonym blogg är egentligen inget att bry sig om. Ljusskygghet är en rättighet för var och en men att denne  någon tagit så illa vid sig av min blogg är jag den förste att beklaga. Läser man lite mer på den bloggen så ser man ett uppenbart mönster och det är att man försöker att bli en ”ny” Robert Pettersson vilket faller platt,  mycket beroende på att man inget har att tycka och att det verkar inte vara många som besöker sidan eftersom man lider brist på  kommentarer. Den bloggen har gjort ett rejält försök och lär fortsätta med att få lite mer än 15 minuters fame, men att sticka ut bland dryga 18 000 bloggar som finns registrerade i Sverige är ett tufft jobb.  Det finns de som tänker att de tänker. Men det är allt de tänker.
{s}

This entry was posted on onsdag, november 11th, 2009 at 15:11 and is filed under Företeelser. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.