Dålig publik eller dåligt publiksnitt?
Att kalla Hockeykanalens store man för objektiv i sina analyser vore mig förmätet, för i ett av sina enklaste alster går han i stort angrepp på Södertälje SKs publik. ”Sveriges sämsta publik-det gynnar SSK”, med en överskrift som denna så sparkar han inte bara på oss i publiken han sparkar även in öppna dörrar. Så vad menar han egentligen med sin tes? Alltså, jag besitter inga som helst journalistiska kunskaper i meningsuppbyggnader och syftningar, men tror mig kunna en del om vårt svenska språk. När jag läser vidare i hans text så fortsätter han mässa om att elitseriens sämsta publik gynnar SSK. För som han påstår Citat:
Jag vet många elitseriespelare som tycker att Södertälje är den tråkigaste bortamatchen att spela – för att den spelas i en ganska tråkig stad i en ganska tråkig arena mot ett ganska tråkigt lag med en ganska liten chans att i slutändan nå något högre än kvalserien. Slut citat.
Alltså så menar han med denna tes att SSK har nytta av en dålig publik. Alltså menar han att andra lag minst av allt vill åka till Scaniarinken och spela hockeymatcher. Alltså menar han på allvar att spelarna har en aning om hur staden ser ut. Tro mig, det flesta av motståndarlagen ser aldrig stadskärnan Södertälje utan snarare E4-E20 från ett bussfönster. Laget är visst tråkigt också enligt hans hockeykompisar. Om nu spelare i andra lag får något dunkelt innanför pannbenet och inte vill visa engagemang inför matcher i AXA så har iallafall inte Rögles, Brynäs, Färjestads, Djurgårdens och Luleås spelare fattat det.
Undrar för övrigt om han inte skrev detta inlägg förra året? Jonas Fahlman, bloggare på Hockeykanalen.se menar antagligen att SSK har Sveriges sämsta publiksnitt, inte Sveriges sämsta publik. Därtill ger jag honom rätt. För att vara journalist så brister det rejält i detta syftningsfel. Det är en jävla skillnad på sämsta publik och sämsta publiksnitt. Men det är å andra sidan säkert medvetet för att generera klick till ett ekonomiskt durkslag som TV 4.
Jag vet inte vad Fahlman ser som en bra publik, kanske trummor som dunkar i sextio minuter nonstop.
Ett rätt har han, att det i längden blir ohållbart att kunna driva en konkurrenskraftig verksamhet utan att i botten ha ett genuint intresse som genererar nödvändiga intäkter för en stark ekonomi.
Till sist alla vi bockfotade SSK:are, på med dumstruten och skämmes för att vi är Sveriges sämsta publik!!
{s}
27 november , 2009 @ 22:30
Jag förstår att du tillhör ungefär samma generation som jag, omnämner man Valerij Borisovitj Charlamov i sin blogg, så har man några år på nacken. En av mina stora idoler tillsammans med Lill-Strimma och Krobbe. Så då vet du att det en gång funnits en annan form av (sport)journalistik.
Tittar jag över åren, och då menar jag sedan 70-talet, så tycker jag att (sport)journalistiken gör någon form av omvänd intellektuell ökenvandring. Jag menar att när vi på de flesta plan i samhället ser olika former av framsteg, så tycker jag att dagens (sport)journalister verkar ha återupplivats från Naturhistoriska Museets grottavdelningen, avdelning stenåldern.
Tänkande och analys har fått ge vika för påhopp och provokation. Ödmjukhet och tvivel inför sina egna kunskaper och insikter och därmed en uppfriskande nyfikenhet har fått lämna plats åt plumpa one-liners av män med armar i kors över ett bröst med djup inandning, stenhårda blickar och rakade skallar. Att göra reportage likt de Göran Zachrisson gjorde för tusen år sedan funkar liksom inte längre. Istället får vi hålla till godo med Tomas Ros, Robert Laul, Mats Olsson, Lasse Anrell osv osv. Pang-på-röbetan, jag-vet-bäst, hade-talangen-att bli-världsbäst-i-allt, när-jag-inte-sitter-här-med-armarna-i-kors-och-spänner-blicken-i-dig-så-tävlar-jag-i-K2-ja-inte-kanot-dumjävel.
Det viktigaste för en journalist idag, det är att skapa reaktioner. Inte genom att vara grävande och upptäcka farsoter i samhället, nä gu bevars, det går för långsamt och är för jobbigt och då måste vi dra på oss något ovanför brynjan när vi lämnar TV-soffan. Nä, istället provoceras det. Ingenting är längre heligt. Lögner, generaliseringar, påhopp, ja hela batteriet är tillåtet, bara vi får många träffar på blogg- eller tidningssidan. För då kan man sälja reklam.
Och reklampengar, det är det som betalar journalisternas löner. Journalister måste, tro det eller ej, faktiskt också äta (Trodde ett tag att eftersom de inte verkade få någon näring till hjärnan inte heller åt). Och då kommer vi till min andra käpphäst. Att reklamfinansierad journalistik är helt omöjlig att lita på. Varje gång exempelvis det är en turnering på TV4 (låt säga handboll) så finns det inte en person i TV-rutan som vågar andas att Sveriges chanser är låga. Nä för då tappar man tittare och därmed reklampengar. Så när TV4 eller TV3 sänder en turnering tror alltid svenska folket att Sveriges chanser att vinna är cirka 97 %. Ivrigt påhejade av tidningar som tillhör samma mediakoncern. Och det är kanske en ganska harmlös aspekt på det hela, men vilka ytterligare sätt är vi manipulerade?
Och vad har allt detta med Fahlman att göra? Kan du räkna ut det, jag orkar inte längre? Och barnen och frugan undrar vad faan jag sysslar med en fredagkväll.
Men förtvivla inte så mycket, SSK är och kommer alltid att vara en av de stora i svensk hockey. Oavsett om ni ibland har tunga år. Det som inte dödar det härdar. Och jag vet att det är svårt, själv blir jag så satans rasande på vad Tomas Ros skriver, måste andas lugnt och intala mig att han har andra syften än att skriva sanningar. Har till och med börjat öppna hans blogg i inkognitofönstret i Google Chrome, så ingen ska kunna påvisa att jag läser honom. Det är som skåpsuperi. Jag hoppas att jag inom några månader inte längre behöver läsa något av mannen.
Och som jag skrivit tidigare, ge inte upp skrivandet, vilket jag förstår att du ibland funderar över. Den dagen man bara är hänvisad till Ros eller Robert Pettersson så kan man lika gärna ta ner skylten. Vilket svammel, och jag som inte ens tog en öl till middag.
28 november , 2009 @ 13:40
Tack för din kommentar till att börja med. Ett riktigt bra inlägg av dig i denna debatt, och visst håller journalistiken på att bli sitt eget ok!
Fortsätt gärna kommentera när helst orken och familjen tillåter.