Värvning är 50 procent psykologi och 50 procent realism.

För ganska precis ett Ã¥r sedan sÃ¥ gick flera experter ut i flera olika mediala sammanhang och ställde frÃ¥gan:  VarifrÃ¥n fÃ¥r SSK sina pengar till värvningar? Detta ställdes pÃ¥ sin spets när Sportklubben värvade Jonas Höglund och Henrik Karlsson frÃ¥n Malmö. SkrikegÃ¥rd hade denna frÃ¥geställning flera ggr dessutom.  Man skrapade fram skulorna för att coachen sÃ¥ väl ville ha mer. Strömberg kände nog panik innan kvalserien förra Ã¥ret och känner definitivt samma sak i Ã¥r. Legoknektarna runt Siljan blir bara fler och fler. Jag säger inte att det är fel filosofi att värva sig upp i eliten, men just detta har ju varit Leksands bakgÃ¥rd. ”Fantastiska värvningar” som slutat i grÃ¥t och tandagnisslan. Alla värvade stjärnspelare de senaste Ã¥ren har ju mer blivit ett bojsänke än flöte. Man har en utstakad riktning och man frÃ¥gar sig själv hur man nÃ¥r dit man skall och med vad, nÃ¥r man dit. Särimner borde skrika sig harmynt av smärta varje Ã¥r, och gör säker det men mÃ¥let helgar medlen och Nyman&Ström känner pressen. Hur mycket orkar man frÃ¥n Ã¥r till Ã¥r? Finns det överhuvudtaget en bortre gräns?

De senaste årens fiaskovärvningar av Siljans representationslag är en  ögonblicksbild över dilemmat. Dilemmat att de som spelat i laget hela säsongen nu plötsligt blir  bänkvärmare eller kanske till och med vattenbärare och inte längre duger.  Man bör akta sig för att inte göra det goda till det bästas fiende.

Grisen skriker!