SARG UT

Första stoppet på resan blir på slätten. Redan när jag kliver av tåget får jag en känsla av tomhet. Något saknas,  trots att de själva kallar sig hockeyns avantgarde. Det blåser en isande känsla genom stadens gator, och många av invånarna sitter på verandan med grepen i knät. Några historielösa letar i tunnor och papperskorgar efter något att glädjas åt. Något som lyfter dem ur förnimmelsen att nära inte är så bra. De vill ju så gärna vara en del av historien, och det kanske man redan är. De är sannolikt bäst i Sverige på att snacka verkstad. Historiskt sett  har de nästan uteslutande satsat på helfabrikat för att det är enklare än att förädla  hemlagat.

I åratal har det regnat manna över stadens knektar utan skönjbar framgång, eftersom de aldrig har lyckats komma in i pokalrummet. Man har vid något tillfälle haft halva skenan inne men alltid fått prata med handen när det skall till att tas ett avgörande skär. Kanske når man aldrig sitt Nirvana nere på slätten. Den lokale köpmannen har mycket på sina hyllor till försäljning men vinnarkultur finns inte på lager. Det får man odla själv. Jag vet, det låter jobbigt och tar tid. Men, hey..vem har brådis?

Tron på det yttersta  har existerat  genom alla elitsäsonger och hör till slakatrons allra mest gemensamma föreställningar. Inför denna säsong har man därför köpt en säck för att äntligen kunna knyta igen, men jag ger dem ingen större chans eftersom man ändå bara behärskar kärringknut.

Det finns situationer när man känner att vissa ord ligger bra i munnen.

Nästa Jönköping

Tags: Linköping, Resan

This entry was posted on tisdag, augusti 10th, 2010 at 14:20 and is filed under Företeelser. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.