Det första offret, när serien kommit igång, är sanningen.
Sensommar, förhöst, det är den där årstiden när habegäret tindrar i varje supporters öga. Runtom i landet staplar sportchefer paket i rostern, tills axlarna värker av förslitningsskador.
Det närmar sig i maklig takt, och det är snart dags att ställa in sig Det ska kokas Specialteams och forechecking, trillas omställningar och slås sarg ut. Det ska upptäckas att det saknas ytterligare en poäng-leverantör och hastas ut till närmaste snabbköp – supportrarna får inte bli besvikna – och stås i kö med andra hålögda, oroskavda sportchefer med korgarna fulla av lockrop och checkar in blanco.
Och jag vet hur en del reagerar: Tyst! Det är veckor före seriestartsafton och inget får förstöra stämningen, åtminstone inte före omgång fem. Men om ni för ett ögonblick återvinner vett och sans är det uppenbart hur det ligger till:
Denne sportchef har länsat bankkontot för att täcka upp våra förhoppningar. Han känner tvunget att ge oss spets i drivor. Vi har gått på att dessa sportchefer är heligare än graalen. Det hela börjar med att tränarna skrev sin bisarra önskelista och inledde hjärntvätten. Man vänder och vrider på rostern och suger in en laddning extraluft genom näsan. Jag får kramp i skinkorna, om inte Nygårds lyckas lägga till den där extra ”airbusen”.
Ibland inbillar man sig att man inte går på de enklaste tricken längre.