SARG UT
poesi & garanterat nördfria analyser

Alltihop är perfekt.

Det hade antagligen inte gått mer än en halvtimme sedan nedslaget, när jag råkade surfa in på en sida och förstod att något stort hade hänt. Det var otydliga bilder på något som guppade i grådaskiga Skellefteälven. En hjälte är född. Den nye Omark/Harju och Renberg i ett.

Fastnade med blicken på texten: Luleå Straffade Skellefteå. Vad har hänt tänkte jag. Med darrande fingrar scrollade jag vidare i texten. Då såg jag svaret på min fråga, Luleå blev inte nollade. De gjorde mål, flera stycken dessutom. De vann en betydelselös träningsmatch mot kusinen och allt är plötsligt ljusare igen. Luleå vann kanske inte antalet målchanser, men vad gör det. De vann en träningsmatch.

Detta kan förstås tolkas som en skitförnäm spya men Luleå kommer få en jobbig säsong.  Den här gången gick det kanske bra, men  om Rönnqvists nya frejdiga tuta&kör-hockey inte fungerar i Es, vad kan han förvänta sig då?  Sjukpension och livslång kristerapi,  eller kanske en klapp på axeln, för att Luleå trots allt vann en träningsmatch mot Skeå.

Grejen med Luleås supportrar är att man vårdar sina mirakel. För sådana skänker ett skimmer åt vardagen.

Och vi cyniker kan skruva på oss hur mycket vi vill, när Rönnqvist  kvider ”Enterfeldt-hjälte” för 15:e gången. Vi vet ändå vad han menar. Om vi inte är avundsjuka är vi idioter.

Sensommar, förhöst, det är den där årstiden när habegäret tindrar i varje supporters öga. Runtom i landet staplar sportchefer paket i rostern, tills axlarna värker av förslitningsskador.

Det närmar sig i maklig takt, och det är snart dags att ställa in sig  Det ska kokas Specialteams och forechecking, trillas omställningar och slås sarg ut. Det ska upptäckas att det saknas ytterligare en poäng-leverantör och hastas ut till närmaste snabbköp – supportrarna får inte bli besvikna – och stås i kö med andra hålögda, oroskavda sportchefer med korgarna fulla av lockrop och checkar in blanco.

Och jag vet hur en del reagerar: Tyst! Det är veckor före seriestartsafton och inget får förstöra stämningen, åtminstone inte före omgång fem. Men om ni för ett ögonblick återvinner vett och sans är det uppenbart hur det ligger till:

Denne sportchef  har länsat bankkontot för att täcka upp våra förhoppningar. Han känner tvunget  att ge oss spets i drivor. Vi har gått  på att dessa sportchefer är heligare än graalen. Det hela börjar med att tränarna skrev sin bisarra önskelista och inledde hjärntvätten. Man vänder och vrider på rostern och suger in en laddning extraluft genom näsan. Jag får kramp i skinkorna, om inte Nygårds lyckas lägga till den där extra ”airbusen”.

Ibland inbillar man sig att man inte går på de enklaste tricken längre.

Det är populärt med listor. På längden, tvären, höjden, i kvadrat och blindskrift. Det senare klart överkurs på nätet. Nåväl, jag har sammansatt en lista som ger sken av att jag vet något. Så här bjuds alltså en möjlighet för betraktaren att rycka begripligheter ur slumpmässighetens löddriga munhålor. Orsak och verkan. Det blir en lista på gränsen till robotlik, men mellan raderna  döljer sig en ålkista av slingrande passioner, förräderi och vendettor. Vänd inte listan ryggen utan att bära kevlarsusp!

• Årets insnöade: Snöskoterreportagen mellan Luleå-Skellefteå. Tänk om de där mötena mellan två karikatyrer, Skogshuggaren Burström och Boliden miffot ger en alldeles sann bild av Sverige?

• Årets projicering: Solna AIKarnas högmod. Deras entusiasm och tro håller i 15 matcher, sedan rullar växthuseffekten in. Isen bleknar och smälter bort. Sedan är allt bara en betongplatta.

• Årets ATP: Niklas Andersson och Marcus Ragnarsson stolpar fram mot det oundvikliga slutet i en standardimitation av en pensionär som just hittat ludd i tvättstugan

• Årets tränare: Janne Karlsson som får sina spelare att strutta runt som Waffen-SS i matchstället

• Årets analytiker: Dekadens filosofen Leif Strömberg, Viasat. Precis när man börjat längta efter den där  mer Erich Honecker-tydligheten. När en tvål hade ett omslag som det bara stod TVÅL på, så kommer Strumpan i analys-soffan.

• Årets Miljökämpe: Tommy Samuelsson. Med nygrodd energiskog under näsborren

• Årets tränare: Charles Berglund. Allting är alltid någon annans fel.

Jag förstår att det eventuellt vattnas i munnarna hos vissa därute. Listor är precis det som ger ordningsmän halv-ribba.

Men tänk om det inte händer någonting. Tänk om den nya säsongen smackar lite förnöjt med läpparna, knäcker en Jolt Cola och låter sitt breda arsle sjunka ned över sargkanten och sedan…ingenting.

Sverige fortsätter precis som förut.

Om en Tikare blir euforisk eller uppför sig allmänt kufiskt, så har det oftast en naturlig förklaring. Man räknar med att minst 90% av alla Tikare drabbas av ett fenomen som kallas illusion. Under denna period tror Tikaren själv att han eller hon ska bli med dekoration framåt våren och uppvisar såväl fysiska som psykiska symptom. Illusionen är ingen sjukdom utan mera en värkande beredskap. Omedelbart efter att detta rus avslutats, inträder en mer normal yrsel, en period som motsvarar de förväntningar vi utanför Tikaresfären redan vet. Mer än ett slutspel blir det aldrig, inte heller denna säsong. I år kanske inte ens det..

Av någon anledning har bongotrumman överlevt alla permafrostsvintrar runt Sundsvall Norra.  Man ser bloggare med Timrå-sympatier gå ner i spagat och hylla trumslagarens ihärdiga slaganfall. Jag vet inte  hur det är med er, men min hjärna behövde ungefär en halv minut innan den lufsade in i följdfrågefållan. För vad betyder egentligen ”bra drag i trumman”? Är trumman ett konstant korsdrag. En urstark dragoxe? Frågorna hopar sig. Inga svar! Man är ju sådär måttligt tillfreds med att gå omkring och grubbla över saker av det där slaget. Trumslagarpojken är trots allt en alldeles riktig människa.

Det visar sig att de fördomar man har är alldeles sanna. Börjar man rota i dem punkteras de inte, tvärtom sväller de som väderballonger.  Då kan man inte låta bli att säga det där som verkar trångsynt och självgott:

-Var det inte det jag visste?

Nästa Gavloe, Gävloa..Gävle.

Tidigare besök:

Modo → Skellefteå → Luleå → Färjestad → Frölunda → Jönköping → Linköping

Så här tror jag att SSKs säsong kommer rendera, på ett ungefär.

Säsongens flipp: Pontus Sjögren

Säsongens flopp: Boxplay

Säsongens poäng küng: Videll 17+30

Säsongens publiksnitt: 4 065

Säsongens ”det trodde ni inte, va?: Blaz Gregorc

Säsongens ”jag som vill upp”: Alexander Lagerström

Säsongens forum snackis: Nygårds och bygg om, bygg rätt- filosofin

Har ni tänkt på en sak, när ni suttit på någon match och spanat in de där ”oslagbara”?  De ser fanimej oförstörbara ut. Konstruerade i sektliknande tungomåls internat. Dock: Inget är för evigt. En dag rasar skiten omkull, alla dessa miljoner till trots , lägger sig någonstans och täcks långsamt av härsket högmod och naturkompost. Århundrade läggs till århundrade. Så en dag kommer en jeppe med akademisk examen och en brödpensel och frilägger dem. Högar av dem.

De stackars plågade genierna  HV 71. Skador har de en masse och måste samla ihop gänget. Ja det är synd om dem. Bara dammsuga resten av prospectlistan, så kanske de får fullt lag till premiären. Jag orkar inte se en rad till om HV och de plågade genierna. De är så speciella de där.

Oss andra, då? När får man någonsin höra eller läsa om oss, som inte är de speciella genierna? Som varken har snortur, eller ork att bryta ihop? Som, helt vardagligt, trälar samman den lilla framgång vi har, utan dramatik?

Finns i sjön, förstås.

Jag har hittat något intressant i den aldrig så sinande djungel av uttrycksform som bloggare utgör. Mig inkluderat. Vissa är riktigt bra och underhållande, cyberrymdens barhäng. Sen finns det allt mellan bra och riktigt usla. Den sista kategorin läste jag idag. Alla har givetvis rätt att skriva vad de vill om vem de vill, men vill man vara någorlunda seriös så bör man kanske vara lite påläst. Jag kommer citera ett axplock av ett inlägg som handlar om hur den bloggen tippar Es. Jag tänker inte inte avslöja bloggens namn. Den får tala för sig själv.

Han tippar Brynäs 12:a och SSK 11:a. Helt okej som sagt. Upp till var och en, här kommer lite motiveringar till varför SSK får kvala:

Seikola kommer säkert tillföra mycket i powerplay. Bemström och Hedin tillför rutin men är inte purunga längre. Heed kommer utvecklas den här säsongen och kommer att bli nyttig i båda zoner. När det gäller övriga två finnar där bak så är jag mer tveksam. Floppvarning på dessa. Laget har ingen backsida som sätter skräck i motståndarna vilket kommer att märkas på isen.

↓

• Sarg ut: Bemström, (som kallas Jörgen av bloggaren, lade av redan förra säsongen) Stefan. Jag tror inte att Bemström går in på 6 backar i år. Hedin, 32 år. Gammal är relativt. Gjorde sin näst bästa säsong, den förra. Alltså inte slut. Floppvarning på Kalteva och Seppänen. Visst kan de floppa. Men två spelare som knappt någon har sett spela, är svårt att sia om. Han nämner inte ens Laatikainen eller Blaz Gregorc.

Problemet med Södertäljes trupp är nog inte att man inte kommer att orka, snarare är nog problemet att man inte kommer att kunna undvika dom individuella misstagen i längden. Södertälje får hoppas precis som Brynäs att någon junior kliver fram. Flodqvist kan nog bli nyttig om han får chansen, men i övrigt lämnar Södertäljes forwards mer att önska.

↓

I år har man en ännu sämre offensiv i laget så frågan är hur Popovic ska kunna undvika en kvalserie med det här spelarmaterialet, samtidigt som han måste motivera grabbarna att verkligen prestera när det verkligen gäller, vilket man misslyckades med i kvalserien förra säsongen.

↓

Hans omdöme är inte bättre än informationen han baserar det på.

Man ser fram emot något. Sår små frön av förväntningar. Och så plötsligt landar en oro,  de onda aningarnas moder. Man får en känsla av att det här kan gå alldeles fel. Ungefär som om man satt och dåsade i stolen hos  frisören och han plötsligt säger: ”Du kommer verkligen att passa i Gustav Vasa frilla”. Hur ska jag beskriva känslan? Kanske som en vattenplaning. Man ser framför sig hur diket kommer närmare, man känner hur fysiken tar tag i karossen och snart, tänker man, snart börjar helahelvetet att snurra. Snart kommer allt att gå åt …

Dagar läggs till veckor. Man kan stå i tunnelbanans rulltrappa, vara på väg att somna, steka blodpudding och så börjar ordet mala. ”Hockeyoro”. ”Hockey-oro”. Om och om igen. Jag fattar inte hur ordet kom till.  Antagligen har ingen ens ringt Dr Phil. Nej, ordet kom antagligen till på en höft. Det har ”hockey” i sig. Inte mer med det, men tänk om det där ordet säger något viktigt om mig.

Säg att jag är drabbad av ”virus timor”. Augusti tar slut, september trampar bukstinn iväg och vips är det oktober. Var gör jag av oron då,  lämna in den på Myrorna? Man kan ju inte gärna släpa runt på den när kung Bore står för dörren. Byta om till vinterångest?  Ge den en halvtimmes what not to wear på BBC?

Sportklubben har värvat många intressanta pjäser inför säsongen. Det känns som det är bra med drag i och runt organisationen igen. Jag är mer positiv denna säsong än brukligt, men jag är ingen som springer iväg och gapar om slutspel för det. Historien har lärt mig. För, värva bra gjorde ju SSK även 08/09. Tippades av många experter till en mittenplacering dessutom. Så jag är luttrad. Och har ett uns oro i blodomloppet så vad talar för bättre denna gång?

Ingenting, och kanske  just därför.

Det är ju möjligt att alltihop är en konspiration. Sådant händer. Modo verkar dömda till skuggsidan på livstid. Kanske behöver GW:s cold case -grupp ta sig an fallet Modo, och se till att det tar hus i helvete. Det är fullt möjligt. Frågan är om man blir förvånad att det går åt helvete år efter år. Det finns ju en del som inte blir det. De går runt, hela sina liv, och bara förväntar sig slutspel och guldpeng . Sådana människor vet, innerst inne i sin allra själsliga grubblerier, att de är av den sorten som det går åt helvete för. Frågan är bara när och hur. Trogna sin pessimism, säger de att ”snart”

De har en stark övertygelse de där Övikarna. En å annan besvikelse förstås, men aldrig den där örfilen som får dem att bita i sargkanten. För de vet, lika säkert som att solen går upp imorgon, att det alltid ordnar sig. Visst, det händer grejer. Operationer, sjukdomar, operationer, operationer.  Men det ordnar sig. För de är Modo. De är alltid bäst, vad än tabellen säger.

Just när Kvalserien höjer sin lie för en sista, svepande rörelse hörs alltid kavalleriet trumpeta på andra sidan rödlinjen. Denna säsong kanske Kvalseriespöket får svepa klart och det skulle inte förvåna mig att dessa människor då själva förvånas över att lien gör sitt jobb och trumpetstötarna uteblir.

Foppa Peter är ingen sorglös kille, men inte heller någon som ständigt oroar sig för morgondagen. Han har lite pengar undanstoppade, strosar genom livet, men så, plötsligt, är pengarna borta. Golfbanan slukar allt mer. Han är ständigt hungrig, sover utomhus, fryser in i märgen. (Om han inte opererat bort all märg). Han måste spela, han skyller på kärleken till sporten, kamraterna, mamma och pappa. Ja gud vet vad.

Sånt här brukar jag fundera på i stiltjen. Ett tag. Sedan tröttnar jag. Men Modo då?

Det ordnar sig alltid.

Nästa Sundsvall Norra

Tidigare besökta:

Skellefteå → Luleå → Färjestad → Frölunda → Jönköping → Linköping

Den allsvenska fotbollen är en kass företeelse och är för mig bara en gäspning bort. Hybrisen från början av 2000-talet är lika iskall som en saltgruva i Långtbortistan. Taffliga spelare, usel teknik även med bra planer. Varför vill man ens bry sig om en serie som är i klass med Maltas inhemska liga. Sorry Malta. Varför vill  någon se skiten? Passionen,  skriker vissa. Jag tror att det handlar om att de har inget annat att göra än att slentrianmässigt gå på fotboll.

Personligen har jag alltid känt en liten irritation när jag sett en fotbollsmatch. Varje gång avbryts den intressanta promenaden under läktaren av två tråkiga akter.

Slentrian blir det aldrig på AIKs matcher. De lite mer mentalt instabila kastar saker från läktaren. As ballt liksom. Vi är AIK, vi är Solna vi är så coola. Klubben som förra veckan sade att det skulle tas tag i detta med hårda nypor. Haha..har vi hört den förr? Att sätta på sig de mest ledsna hundögon och vandra runt i morgonsoffor och prata om förändring, funkar ju bevisligen inte.

Ähh..AIK-fotboll, de lär vilken dag som helst krascha som en Nordkoreansk hårddisk. Vart går då de mentally disadvantage? Antagligen inomhus från mitten av september. Oddset på det är sannolika 90 öre tillbaka på spelad krona.